Vissa dagar känns det som att allt går emot en. Det spelar ingen roll vad som händer i mitt liv som är positivt; det överskuggas i vilket fall av det negativa.
Som idag: Jag fick reda på att jag, i en klass av 23, har skrivit allra bäst på redovisningstentorna (fick fyra fel på tenta ett och alla rätt på tenta två). Och egentligen: hur bra är inte det?! Det är ofattbart bra! Men detta överskuggas helt och hållet av det vi håller på med just nu; kalkyleringen. Jag blandar ihop alla kalkyler med varandra och när jag frågade om en sak idag som vi gick igenom på tavlan, fick jag bara en nedlåtande kommentar tillbaka. Efteråt frågade jag min lärare varför hon var så nedlåtande men det svarade hon bara att hon inte tyckte att hon var.
Jag måste lära mig att inte ta så illa vid mig. Men det finns inget som jag finner så frustrerande som när jag inte fattar. Jag blir helt lamslagen av det faktumet och istället för att se det som en utmaning kan jag (ibland!) känna mig tårögd!
När jag läser detta inser jag hur pinsamt likt en femåring jag låter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är många många studenter som känner just det du beskriver, tror jag. Det är nog därför många skiter i att räcka upp handen och fråga från första början. Man är rädd för att det är en "dålig fråga" eller att man ställer en fråga som alla i rummet redan fattat utom en själv. I verkligheten var det säkert fler som undrade just det du frågade. Så stå på dig!
Stå på dig soffan! Och helt rätt av dig att ifrågasätta puckot! Hon är där för att lära er och svara på era frågor, och det finns inga dumma frågor!
GRATTIS till tentorna, men måste säga att jag inte är ett dugg förvånad ;)
STOR puss och kram!
Tack för era stöttande ord :) Det värmer!
Skicka en kommentar